Ultimate kan klassas som en gren där jämställdhet och respekt värderas högt. Som konkreta exempel på detta kan man nämna “The Spirit of the Game”, som inbegriper det respektfulla beteendet och attityden som hela spelet och dess regler grundar sig på, och det faktum att mixed-divisionen är något som tas på fullt allvar och uppskattas i vissa länder till och med mer än dam- och herrdivisionerna.

För att då inte tala om att ultimate spelas helt utan domare även på den allra högsta nivån.

Jag har alltså under min över 15-åriga spelarkarriär aldrig upplevt att vi i min förening Vaasa Saints haft stort behov av att vidta åtgärder för att bli mer jämställda. Både kvinnor och män har lika stora möjligheter att bli medlemmar i föreningens styrelse, vi har lika långa och många träningsturer under varje säsong och vi har för tillfället och tidigare haft både kvinnliga och manliga tränare i föreningen.

Under sommarsäsongen brukar vi dessutom träna allihopa tillsammans – vi har alltså gemensamma träningsturer för kvinnor och män och det funkar hur bra som helst.

Och när man funderar på bemötandet av nya spelare, så kan jag med glädje skriva under att vi alltid tar emot med öppna armar alla som vill komma och prova på vår fina gren.

VI är ingen stor förening och grenen är inte heller stor i Finland, och vi kämpar med alla de problem som är typiska för små grenar: var ska vi rekrytera nya spelare, var ska vi få kompetenta tränare, hur ska vi få synlighet, varifrån ska vi få finansiering då vi inte får synlighet, och så vidare.

Vi säger alltså aldrig nej ifall någon kontaktar oss och visar intresse – tvärtemot så har de flesta av oss en väldigt proaktiv approach till rekrytering av nya spelare.

Men – när jag först kom i kontakt med projektet På samma linje, började jag tänka mera på jämställdhet på föreningsnivå. Man kan ju i och för sig inte säga att vi gör något helt “fel”, men för det första: för att vara en förening i en internationell stad som Vasa är vi en väldigt finsk schack. Just nu har vi exempelvis bara några enstaka finlandssvenska spelare. Hur kommer det sig? 

För det andra: vår norm är för tillfället väldigt vit. VI har haft spelare med annan etnisk bakgrund, men för tillfället saknar vi såväl språklig som etnisk mångfald.

Det är ju inte så att någon som är helt ointresserad av att börja idrotta kan övertalas med bara för att vi ska uppnå en viss grad av diversitet. Självklart behöver man främst gilla sporten.

Men hur kunde vi göra vår verksamhet ännu mer inkluderande och välkomnande för alla? Jag har kommit till insikt om att det kanske inte räcker med att vi tänker för oss själva att vi nog tar emot alla som vill komma – det krävs gärningar, konkreta insatser.

När den rådande coronakrisen väl är över och vi får återgå till normal verksamhet, hoppas jag att vi kan fortsätta med nya tag det rekryteringsarbete som vi börjat med i höstas. Vi har även inplanerat ett skolningstillfälle med På samma linje, för att få konkreta tips som ska hjälpa oss nå nästa nivå i jämställdhet.

För ultimate är ju den mest jämställda grenen i världen – eller hur?

Terhi Teräväinen, idrottare, tränare och föreningsaktiv inom ultimate.