Idag flaggar vi för Minna Canth, vårt lands främsta jämställdhetskämpe, och firar därmed samtidigt jämställdhetsdagen i Finland. Minna Canth levde på slutet av 1800-talet i ett samhälle, som såg mycket annorlunda ut än det vi lever i idag. Kvinnor hade inte på den tiden samma rättigheter och möjligheter som män och därför var också Minna tvungen att t.ex. sluta sina studier redan efter två år då hon ingick äktenskap med en man. Då ansågs det inte passande för en gift kvinna att studera. Även om hon inte hade möjlighet att slutföra sina studier fick hon till stånd otroligt mycket under sitt liv: hon var journalist, författare, företagare, samhällspåverkare och sju barns mamma. Och hon kämpade för jämställdhet och rättvisa.

Om det inte hade varit för allt det arbete för jämställdhet som Minna Canth gjorde, hade vi kanske inte vara där vi är idag. Nu lever vi i ett Finland där det är självklart att flickor och pojkar, kvinnor och män, skall ha samma rättigheter och möjligheter till bl.a. utbildning, arbete och samhällspåverkan. Men samtidigt som jag skriver detta, kan jag inte låta bli att fundera över hur Minna Canth skulle se på våra framsteg inom jämställdheten. Skulle hon vara imponerad och stolt över hur det ser ut i vårt samhälle idag? Skulle hon tycka att vi gjort allt det vi kan göra för att bygga upp ett jämställt samhälle? Jag tror inte det. Tvärtom så tror jag att hon skulle undra hur det kommer sig att vi inte kommit längre än så här på dryga hundra år. Och det undrar jag också.

Vill vi, så kan vi – också gällande jämställdhet. Med målmedvetet, strategiskt och strukturerat arbete samt konkreta åtgärder borde vi ha kommit så mycket längre. Men det är kanske just där som skon klämmer. Vi har saknat klara mål, strategier, strukturer och konkreta handlingar. Och även om mål har satts upp, så har inte de konkreta åtgärderna tagits i bruk och rådande strukturer har inte strategiskt omarbetats. Ett bra exempel på detta är att vi i Finland redan 1962 har infört en lag om lika lön för både kvinnor och män. Men ännu har det målet inte uppnåtts. Ja, det är faktiskt så att med den här takten når vi målet med lönejämställdhet först år 2090. Så även om viljan finns och målet är utsatt, så uppnår vi inte jämställdhet utan klara planer och strategier, och framför allt inte då de konkreta åtgärderna och handlingarna saknas. 

Ett bra sätt att arbeta för jämställdhet inom en förening eller ett förbund är att ha en väl utarbetad jämställdhetsplan. Och då menar jag inte en sådan där plan, som en gång görs och sedan glöms bort i skrivbordslådan. Nej, jag menar en plan som har klart utformade målsättningar och konkreta åtgärder, sådana som går att förankra i verksamheten och implementera på gräsrotsnivå. En jämställdhetsplan där ansvarspersoner är nämnda och tidsramar utsatta. En jämställdhetsplan, som fungerar som ett arbetsredskap i vardagen, och som man återgår till på nytt och på nytt för att mäta och utvärdera det man gjort. Nu talar jag alltså om ett styrdokument, som faktiskt konkret styr verksamheten i en klar riktning mot en bestämd målsättning – jämställdhet. En sådan borde alla föreningar och förbund ha.

Ja, det är nog bara att konstatera att vi inte är där vi kunde vara då det gäller jämställdhet. Det finns ännu mycket kvar att göra. Om vi vill föra jämställdhetsarbetet framåt och i mål, så måste vi aktivt arbeta för det på många olika plan. Och i det här arbetet är det viktigt att alla deltar och tar sitt ansvar. Men där det finns en vilja, där finns en väg, så låt oss inte göra Minna Canth besviken då hon undrade om vi någonsin kommer att uppnå frihet, jämställdhet och kärlek. Jag vill absolut tro att vi kommer att uppnå just det. Helst så snart som möjligt och inte först om 90 år.

Anne Ahlefelt

Projektledare, På samma linje -projektet

Föreningen Luckan r.f.

anne.ahlefelt(at)luckan.fi

+358 (0) 50 373 3120