Jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden, skaka om mitt 18-åriga jag och säga: ”Du förstör din kropp och din framtida idrottskarriär om du fortsätter behandla dig själv så här”. Jag kände mig liten på jorden när jag i ett relativt tidigt skede av ätstörningarna kontaktade en tränare i landslaget för att få hjälp. Jag fick till svar att det är synd att jag drabbats, men att det tyvärr är väldigt vanligt. Där avslutades diskussionen och min bulimi fortsatte av och an i över fem år.

Personliga erfarenheter kan vara en stark drivkraft och under våren har jag, genom min magisteruppsats, haft möjlighet att arbeta med frågor kring kroppsideal, kroppsuppfattning och ätstörningar inom idrotten. Syftet med studien har i stort varit att fördjupa förståelsen för hur längdskidåkningstränare ser på unga idrottares kroppsideal och kroppsuppfattning. Jag tänkte här dela med mig av en del reflektioner kring projektets resultat. Trots att fysisk
aktivitet stärker barn och ungas kroppsuppfattning så har tävlingsidrottens jämförelsekultur fått en del ris för att vara en sociokulturell miljö som triggar kroppshets. Tränare har här en stor fostrande roll, vilket involverar att stödja ett positivt förhållande till kroppen. Att bli medveten om hur vi talar om kroppen är extremt viktigt för att undvika exempelvis kommentarer som kan leda till psykisk ohälsa så som ätstörningar.

I ett prestationssamhälle där snabba och näst intill perfekta resultat värdesätts, inte minst genom sociala medier, kan det vara svårt för tonåringar att hitta sig själv och landa i den förändrade kroppen. För unga idrottare kan det samtidigt bli svårt att våga se långsiktigt på sin idrottssatsning när de förväntas gå från barnidrott till elitsatsning. Detta påverkar självklart också synen på kroppen som inom idrotten ofta blir objektivt instrumentell framom subjektivt existentiell. Med detta menas att kroppen främst ses som något vi har och vars prestationsförmåga vi drillar och mäter. Idrottarens egna mående och upplevelse av sin kropp faller dock i glömska.

Unga idrottare har i otaliga studier, likväl som denna, visat sig ha ett extremt stort förtroende för sina tränare. Tränaren vet vad som krävs för att prestera på topp och därmed överlåts ”makten” över kroppen till denne. Samtidigt minskar förtroendet för idrottarnas egna förmåga att läsa av kroppens signaler. Står det 2-3h grunduthållighet på programmet ska det göras trots att kroppen skulle skrika efter vila. Det är också detta pinande och pressande av kroppen som
glorifieras inom elitidrotten – något som många unga ser upp till och eftersträvar. För att kunna öka idrottares egna ansvar för sin kropp, sitt välmående och idrottande i tonåren, har den empatiska kommunikationen mellan tränare och adept en enormt viktig funktion. För trots att det är tränaren som ofta har den största kunskapen om hur kroppen ska tränas, så är det idrottaren själv som är expert på hur hen mår. Vikten av att lära utövarna lyssna på kroppen, ha roligt och trivas är därför ovärderlig och ger ofta mer avkastning på längre sikt.

Att vara tränare (inte endast inom längdskidåkning) handlar om så mycket mera än träningslära, vilket kan upplevas överväldigande för många. Vi bör inom idrotten därför stödja varandra för att tillsammans bygga upp en kultur där alla känner sig inkluderade utan att begränsas av inskränkta normsystem. Ätstörningar som följd av bland annat restriktiva kroppsideal har länge legat som ett mörkt moln över idrotten och är trots sin stora utbredning
något som många ignorerar. Men att synliggöra problem och utvecklingsområden är det första steget mot förändring och förbättring. Kom ihåg – oberoende om du är idrottare eller tränare – du är inte ensam.

Jonna Skrivars

Magisteruppsats https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1440011/FULLTEXT01.pdf