I januari var På samma linje med på Finlands Svenska Gymnastikförbundets träningsläger på Solvalla. Saara och Tarja höll Respekt workshopar för gymnasterna där vi diskuterade normer och hur varje deltagare kan bidra till trivsel och öka samhörighet inom gruppen. Syftet var att förstärka ett respektfullt förhållningssätt gentemot varandra.

Som avslutning för dagen hölls även en workshop för tränarna inom samma tema, men utgående från tränarens perspektiv. När man samlar ihop tränare och ledare skapas ofta bra diskussioner, där utbyten av erfarenheter och kunskap sker.

Vi bad Emma Björklund, tränare i estetisk truppgymnastik i Vasa Gymnastikförening att skriva en bloggtext om sina egna tankar om idrottsgrenen och sitt tränarskap.

“Jag är tränare i grenen estetisk truppgymnastik. Grenen är en färdighetsport där man i olika nivåer och åldersklasser tränar på ett tävlingsprogram i flera månader. Detta program innehåller dynamiska kroppsrörelser, hopp, balanser och konster av olika slag, med olika svårighetsgrader för de olika åldersklasserna. För att klara ett program måste en truppgymnast ha flera olika fysiska färdigheter så som styrka, vighet, koordination, uthållighet och snabbhet, bara för att nämna några saker.  I grenen kan man tävla på tre olika nivåer FM-, kilpa- och harrastenivå. 

Flickorna som jag stött på i grenen älskar sin sport. De gillar allt från de tunga träningarna till den glamorösa tävlingsdagen med tävlingsutstyrsel från topp till tå. De vill förbättras, de vill skratta tillsammans och de vill dela glädje och motgångar med sin trupp. Trots att grenen är ganska tuff på flera olika plan, så väljer flera tusentals finländska flickor (och även pojkar) att delta i denna sport. Estetisk truppgymnastik tampas ständigt med oförståelse från betraktare som inte förstår vad grenen innebär och kräver av gymnasterna. Dessutom tampas vi med bilden av vad den normativa perfekta gymnasten är och på så vis också en exkludering av vad vi inte välkomnar. Hon ska vara smal, lång och ha förutsättningarna för att utvecklas inom alla fysiska områden, stämmer detta?

Jag heter Emma Björklund och har varit tränare i över 10 år. Under min tid som tränare har jag haft många olika tävlingstrupper i flera olika åldrar från sex år upp till 19 år. Jag är även snart färdigstuderad ämneslärare. Trupperna i estetisk truppgymnastik utgörs främst av flickor, men nu på senare tid har även mixedlag statats. Jag har endast haft/har lag bestående av flickor, eftersom det inte funnits mixedlag på den finlandssvenska sidan av grenen ännu. Jag älskar denna sportgren. Att vara tränare i denna gren ger mig jättemycket och jag planerar inte att sluta inom snar framtid. Först och främst gillar jag att se hur min egen planering och mål för gruppen kan påverka och föra gruppen framåt. Det jag främst gillar med grenen är att få ta del truppens men även den enskilda flickans utveckling. Exempelvis från att se dem stå och balansera på ett ben vingligt till att de lyckas dra en snygg balans stadigt med benet till ena sidan. Glädjen i att de lyckas är lön för mödan, skämtsamt sagt. Det är också roligt att vara med om en gymnasts mognadsprocess och se hur de utvecklas som personer. Jag gillar även truppvardagen och träningarna, en träning är den andra aldrig lik. Som tränare växer man nästan lite fast med sin trupp och flickorna och medtränarna blir en del av ens vardag och det är roligt att spendera tid med dem. 

Jag brinner lite extra för harrastenivån inom grenen, dvs en intressenivå. Jag vill att alla ska få ha en chans att delta i grenen och jag vill fungera som hjälpande hand för gymnasterna. För mig finns det ingenting som heter den ”ideala gymnasten” utan jag försöker att ge alla en chans, vilket jag även gjort under mina år som tränare då jag välkomnat nya mitt i säsongen. Som tränare skapar man sitt lag, man får inte bara ett homogent lag givet till sig, har en medtränare till mig sagt. Speciellt inom harrastenivån gäller detta. Normen är inte lika stark inom intressenivån. Med det sagt så är jag inte heller blind för vad som automatisk skapas inom vår gren. Den allmänna normen som jag tycker finns inom vår gren är att gymnasterna skulle få vara identiska och lika bra på precis allt, dvs en unison trupp flickor. Rent praktiskt är detta svårt att uppnå för alla är individer och har olika förutsättningar.  Blickar vi uppåt till exempelvis FM-nivån så blir selektiviteten och normerna viktigare än i de två andra nivåerna. Till FM-lag söker eller plockas flickorna ut till grupper utifrån kriterier så som motivation, färdighetsnivå och utvecklingspotential. Men det är ingenting som heller hålls hemligt inom vår gren och ingenting som jag heller tycker är fel. Vi har dessa nivåskillnader för att skapa en möjlighet för gymnasten att träna på sin egen nivå. Det viktigaste som tränare är bara att särskilja dessa nivåer och utgå från den grupp man själv är tränare i. Jag som harrastetränare är mån om att olikheter är min vardag och jag tycker det är spännande att pussla och lyfta fram allas styrkor.

Som tränare fungerar man även som förebild och därför vill jag heller inte skapa ett normgivande tänk som jag för vidare till mina gymnaster. Främst inte sådant som gäller kroppen. Sporten är rätt så utseendefixerat och flickorna döms för det som de gör med sin kropp. Ofta som tränare måste man ge feedback åt en gymnast för en rörelse och då ofta hur kroppens ska vara eller göra. Här måste man var finkänslig som tränare. Det vill jag belysa. Respekt är det andra som jag vill poängtera som tränare. Jag har just fått tilldelat mig två nya trupper i min förening. Dessa är nya ihop slagna trupper som består av gymnaster från lite olika håll. Vi har jobbat jättemycket på att man ska se varandra och att vara positiva. Det räcker inte alltid med ett beröm från mig som tränare utan det kan även komma från medgymnasten. Inför varje säsong sätter vi upp flickornas egna mål, det innebär att de får diskutera själva vad som blir en sorts regel eller mål för dem. Det är alltid lika roligt att höra att deras etta mål är att peppa varandra och ge allt tillsammans. 

Gruppens gemenskap för mig som tränare är kärnan till en lyckad trupp och jumpaglädje. Har man inte en fungerande grupp så syns det även på mattan. Därför försöker jag uppmuntra till att man har tillfällen då man umgås utanför träningarna och att de umgås med alla under träningen. Som tränare får man vara en kameleont, brukar jag tänka. Samtidigt som man har den auktoritära rollen som ledaren i en grupp så behöver man också visa sig som en vanlig människa, dvs med humor och empati. Här förenar jag lite min lärarroll och tränarroll. För att få en klass att lyssna bör man både vara auktoritär men även visa sig mänsklig för att inte bara bli en torr galjonsfigur.”