Jag har aldrig känt mig särskilt bekväm i miljöer där man förväntas visa upp en ”matcho” attityd. Nuförtiden är det inte något jag besväras över, men när jag växte upp hade jag svårt att sätta fingret på varför jag inte passade in.

Detta märktes även inom idrotten. Jag spelade fotboll ännu i högstadieåldern och tyckte mycket om själva spelet. Det jag inte tyckte lika mycket om var sammanhanget runtomkring. Att bilar, brudar, bärs och bensin var de givna samtalsämnena i omklädningsrummet passade säkert en del, men inte mig.

Nu kanske jag låter som en torrboll, vilket möjligen var orsaken att jag senare föredrog individuella grenar. Men i efterhand ser jag tydligare att bilden av hur man ”förväntas vara” i olika domäner skapas av ledarna, inte enbart av deltagarna. Att våra tränare körde rally till matcherna, talade illa om spelare och konstant skällde på domarna skulle väl inte ha behövt ”höra till” fotbollen?

Det alla idrottsledare kunde fråga sig är vem som egentligen idrottar för vems skull. Åtminstone för mig ringer varningsklockorna när jag ser juniorföräldrar som skäller på domare, ställer fram sex par vallade skidor att testa inför tävling eller när jag hör om belastningsskador hos elvaåringar. Kommer idrottsledarna ihåg vem som faktiskt idrottar för vems skull?

De flesta av oss är väl ändå överens om att det är individerna själva som gör sina val för sin egen skull. Motiven kan vara att uppnå framgång, känna samhörighet till gruppen eller att ”bara” ha kul. Oberoende tjänar vi på att ta oss en funderare kring vilka normer just våra grupper representerar. Finns det något vi kan göra för att alla individer ska hitta till gruppen och trivas där? Vilka normer vill vi aktivt föra vidare och vilka vill vi luckra upp?

Själv tror jag att detta även kommer att synas positivt i resultatlistan. Genom att ge våra unga en sund bild till idrotten och till livet utan rädsla, samtidigt som vi uppmuntrar till idrottande på individens egna villkor skapar vi förutsättningar för framgång. De unga tjänar även på möjligheten att syssla med flera idrotter samtidigt.

Därför gör det gott att projekt som På samma linje kastar brandfacklor in i idrottsrörelsen. Alla har att vinna på ett öppet diskussionsklimat och en inkluderande miljö.

Hur många potentiella VM-medaljörer har vi gått miste på grund av att vi inte lyckats skapa en trivsam ram kring idrotten? Det vet ingen. Själv skulle jag knappast ha blivit någon bra fotbollsspelare i vilket fall som helst, men under andra omständigheter hade jag åtminstone fortsatt ett tag till.

Fredric Portin 

Chefstränare i Finlands Orienteringsförbund

På samma linjes ambassadör